2 januari 1995 så föddes jag av min mamma Kimmie Lifson, Som inte en hade gift sig med min pappa Nick Nacklin. Redan sen jag var utanför mammas mage så var dom personerna som betydde mest för mig. Personen som älskade mig högst. Jag växte upp med dom och när jag var 5 år gifte dom sig i Örebros Kyrka. Vi blev alla Nacklinare. Som min mamma drömt om. Hon läste alltid ferdinan för mig, ni vet tjuren som alltid satt under sin korkek och luktade på blommorna. Den bästa boken enligt mig. Jag skrattade alltid högt då mamma läste hur matadoren slet av sig håret och blev helt vansinnig på ferdinnan då han inte ville stångas.

6 Augusti 1997 så fick jag en lillebror Rasmus Nacklin.

Jag lärde han massa saker och mamma och pappa skrattade då jag lärde han att vara rädd för sig själv i spegeln, hur han såg på sig själv men skräck i ögonen. Hur jag log åt honom. Jag växte helt enkelt upp med honom också. Det började sakta komma att mamma och pappa hade en son till. som dom adopterade bort för att dom var alldeles för unga för att kunna ta hand om honom. Han hette Kevin. Ett jävla svin.

Innan jag fick reda på att jag hade honom som bror så åkte jag rasmus mamma och pappa utomlands flera gånger och hade kul. vi var i spanien maldiverna seychellerna, japan mongoliet bulgarien usa canada. Åkte skidor i rocky mountain. jag var en glad flicka där. en super glad flicka. En som kände sig älskad.

saker började för ändras jag minns hur mamma kom in till mig en gång. Jag satt i mitt rum och ritade och lyssnade på musik och hon kom in och jag såg hur det rann på hennes kinder och hon kramade mig länge. jag var 13 år då hon berättade att pappa skulle åka och kriga i Gaza. Pappa var polischef på polistationen och hade fått en förfrågan om att hjälpa usa i Gaza. Pappa var en sån som hjälpte och stäldde upp. jag fattar inte hur han kunde det heller. JAg menar han visste att han kunde dö . älskade han inte oss så mycket så att han kunde tacka nej? han behövde ju inte.. han kunde ha stannat hos mig , så jag kunde fått vara med honom. men nej han åkte den 18 september 2007. Allt började Rasa ihop. Mamma grät sig till söms varje kväll och jag kunde inte se henne lida. vi satt i timmar och pratade i sängen och låg brevid varandra och hon höll om mig i sin famn och sa alltid. Den dagen jagförsvinner måste du vara mammas starka fina tjej och hitta kärlek och skaffa barn och bilda en söt liten familj. Vad menade hon? skulle hon dö snart? hon hade aldrig sagt så förrut, hon sa bara hela tiden att jag så snart som möjligt skulle skaffa barn så att hon blev mormor det var hennes dröm verkade det som. hon skrattade alltid när hon sa det.

22/3-09

Men livet förändrades inte till något bra för mig. Jag och mamma satt och spelade poker och satsade paket, dock fick den andra aldrig veta var det va i det. SÅ kommer en prästin i köket. och säger Kimmie, Rasmus blev påkörd av en buss och tyvärr så omkom han. Mamma brast ut i gråt och jag fattade inte något jag sprang upp till mitt rum och klättrade ut genom fönstret och satte mig på taket. och började gråta mer än någonsin, jag hade inte bara förlorat min pappa när han åkte till Gaza, jag visste att inte var död då men på något vis hade jag förlorat honom. jag hade förlorat min lillebror också. jag såg mamma springa in till skogen och hur poliserna ropade efter henne men dom sprang inte efter henne så jag hoppade ner från taket och sprang efter mamma. jag ropade efter henne medans gråten hade tagit över mig. Men hon sprang bara vidare och jag sprang efter. Hon stannade vid stupet och jag skrek nej åt henne men hon lyssnade inte då heller. allt hon sa till mig var:

-  Emelie ta hand om dig,  jag älskar dig min fina tös. Mamma ska till Rasmus och ta hand omhonom pappa kommer hem sen och tar hand om dig min fina flicka, sen sköt hon sig och ramlade ner från stupet.

jag skrek och föll ihop på marken och grät och grät hela tiden . jag tror det var den västa biten i mitt liv. Jag såg mamma dö framför mig hur blodet kom från huvudet och ramla ner på barrmarken med gräset. vad var det här? förlorar jag hela min familj på en gång? jag kunde inte fatta det. mamma var inte med mig längre. jag skulle aldrig få känna hennes närhet igen, aldrig i hela mitt liv. aldrig...
tanken gjorde så ont, det gjorde fruktansvärt ont. i brösten i magen överallt . Som om en gjorde illa en med en rostig kniv hela tiden. det gjorde ont.... jag kännde att jag inte klarade av mer. jag klarade inte av smärtan ingen skulle någonsin kunna laga mig igen. brustet hjärta var det jag hade. Jag gick sakta hemmåt, jag tänkte inte ens att mamma låg kvar i nere istupet, hennes döda kropp låg kvar. Poliserna kollade på mig och jag skrek åt dom att dra åt helvete och gå och dö . varför följde dom inte med mamma? varför följde dom inte efter henne?... jävla skit poliser . Efter pappa åkte såtyckte jag att dom ändrades. dom vart bara jävla svin som trodde att dom var något. bara för att dom bar pistol och uniform. fyfan för dom.

jag gick in och en av poliserna fick med ficklampan och lyste och fick på någotvis spår efter mamma. han hittade henne. död. han förstod vad jag hade sett och frågade om jag ville gå till en psykolog eller vad som helst. jag tackade nej. jag ville inte prata med någon jävla kärring som trodde att hon kunde allt om min mammas död. nej aldrig. jag skulle prata med min pappa. jag skulle ringa honom som jag gjort i 1års tid då han varit borta. Jag satt och kollade på nyheterna för jag visste att pappa inte skulle komma tillbaka till hotellet där dom bodde. eller om dom nu var på något hotell. det vet jag inte. Jag hade mina armar runt Simba. Mitt gosesdjur jag fick av mamma då jag föddes , Simba i lejonkungen. när dom sänder live från Gaza så smäller det. och någon hade släppt en bomb i närheten och jag hör hur reporten säger :fan akta er !!!! det tröck till i hjärtan igen. När klockan slagit 20 så ringde jagpappa. jag fick inte tag på honom . Hela natten ringde jag och ringde och ringde. men han svarade fortfarande inte. en klump i magen och halsen kom fram och jag grät fortarande och bad att han skulle svara. Och så svarar någon. Men det var inte pappa utan Tommy. JAg bad om att få prata med pappa ochfick hopp tillbaka i kroppen. Han sa mitt namn flera gånger. och jag sa ja varje gång. Nick avled för någon timme sen jag är ledsen emelie. får jag prata med kimmie? jag skrek och sa att hon också var död och la på och stängde av min hem telefon och min mobil. ingen skulle få kunna få tag på mig. jag började med droger. eller jag knarkade vanliga tabletter vi hade hemma och jag skar mig . detl ättade när jag kände hur blodet rann på armar och ben. men inget mer. jag fick inte ens några ärr. försvann dom bara? skar jag inte mig tillräckligt hårt? 

jag klarade inte av mer. jävla skit liv. var det jag tänkte då. 

innan jag träffade min kärlek fick familj och träffade min absolut  bästa vän som var mitt liv då. min kille var mitt liv .

dock förrvärrades allt kändes det som.

(kommer mersen)

varför jag skriver är för att få skriva av mig...idag är det 1 års sen min mamma dog och rasmus. och det svider fortfarande i hjärtat på mig. den otroligt jobbiga smärtan....